Just nu: Höstens mest kompakta regn sköljer rent stadsdelens gator.

Travedona, Lombardia.

Långt ifrån stadsdelen finns en sjö. Runt om sjön finns hus. På gården vid ett av husen som har torn finns två hundar, två katter, träd och buskar. Under ett Oleo de fragaria-träd finns bord och stolar. Denna platsen skulle kunna vara en del av paradiset om det inte vore för den pockande verkligheten. Under trädet sitter jag och C sover på en filt ute på gräsmattan under eftermiddagssolen. M och V har gått en promenad med lilla T. C vaknar och tänder en cigarett och pratar om vädret.

I köket sitter jag. Regn målar fönsterglasen. I natt vibrerade de av åskknallar. Åskan var så intensiv och kraftig. Om jag stigit ur sängen och klättrat upp genom hålet i taket i L:s rum tror jag mig kunnat nå molnen.

M leker med T på hallgolvet utanför köket. V är på övervåningen. Frukosten är bortplockat och den där stunden när man trots dagsplaner ( vi ska till Tita på middag senare) kan göra vad man vill. Alla är tillfreds och ingenting behöver hända. De är en familj nu och jag deras gäst. Jag vet att de har det jobbigt men jag känner mig ändå välkommen. Jag är glad för detta vattenhål. V kommer in i köket och säger mitt namn med skämtsamt förvriden röst flera gånger. Stunden i huset är evig och flyktig. En balanserad lättja. Nu är inte bra. Nu kunde inte vara bättre. Nu är fantastiskt.

Bekräftelsen

Mitt behov av bekräftelse har visat sig vara stort. Jag är beredd att offra tid o möjligheter i syfte att uppnå kort men tydlig bekräftelse. Att det förhåller sig så blev klart för mig igår och det både fascinerar och skrämmer mig.

TT

Någonstans nära hjärtat av stadsdelen står tre personer och talar med varandra. En av dem är där på arbete. De andra två har inte haft ett avlönat arbete på länge. Åtminstone inte en av dem som jag är ytligt bekant med. Vi bor i samma hus och jag blir därför nyfiken på situationen. Vi kallar honom Jörgen. B. Han har länge levt efter sin egen agenda och försörjt sig på kommunala medel och genom att ta andras saker. Sakerna kan t ex vara cyklar, arvegods och stereoanläggningar som han förvaltar en kort period och sedan säljer vidare. Hon som är där i arbete har en mikrofon i handen och representerar en rikstäckande nyhetsbyrå i Sverige.

Den pågående situationen i hjärtat av stadsdelen ser ut som en intervju . Den tredje personen har jag aldrig sett men han påminner på flera olika sätt om Jörgen. B . De liknar inte varandra med ansiktsdrag eller frisyr men åldern, stilen och språket är det samma.

Intervjun är snart över och jag skyndar fram till mikrofontjejen för att fråga vad det hela handlade om. Var det en del i dokumentären om ett liv? Hon svarar att så är inte fallet. Stockholm Pride börjar idag och hennes uppgift är att fråga personer på gatan om de avser delta i festivalen. De två männen hade varit ivriga att få bli intervjuade. Då de intervjuade var så tydligt påverkade av någonting skulle intervjun aldrig visas i TV. Hon hade sett det redan innan men berättar att ibland är det lättare att bara köra och sen klippa bort.

Tymningö

-Detta är inte längre min stad, säger jag. Jag känner mig obekväm och ensam i den numera.

Vi sitter i bilen på båten mellan Norra Lagnö och Tynningö. E sitter bredvid mej. Biljettjejen säger att vi slipper betala båtavgiften efter att vi förklarat att vi bara åkt på båten där vägen tog slut.

-Det händer ganska ofta att folk gör så. Så länge ni åker tillbaka med nästa båt bara, säger och hon går vidare till bilen bakom oss.

-Det kan du inte uttala dig om just nu.

-Vadå?

-Om staden är din eller inte, det kan du inte avgöra just nu. E gräver i frysväskan efter en liten påse godis hon stoppat ner tidigare.

-Man kan inte bo på två platser samtidigt. Det kan ingen. Bara för att du nu är tillbaka betyder inte det att alla andra i staden har tagit paus i sina liv i väntan på dej. Ingen räknar med dej. Du ingår inte i deras vardag längre. Om du skulle spendera majoriteten av din tid i den här staden skulle du känna annorlunda.

Jag tänker att hon att såklart har rätt. Som så många gånger tidigare. Vi åker åter mot staden och stadsdelen som inte längre är min jag och E. Fantastiska E. Inser att det inte bara är staden som inte längre är min.

Mariatorget/Zinkensdamm

-Ja, du kan ju ta vilken tunnelbana som helst.

-Ja. Vart bor du då?

-Midsommarkransen.

-Jaha.

-Fast idag ska jag gå av i Hornstull. Tänkte köpa såna där kycklingklubbor som Gittan hade med sig sist. Jag blev så sugen på kycklingklubbor.

-Jaha. Ja, man kan ju bli det ibland.

-Ja.

-Vad kostar de då?

- Jag vet inte. De får kosta vad de vill.

Efter att Bodil vunnit de 3,5 miljonerna var ingenting längre sig likt.

Där Motala Ström börjar, börjar numera också jag. De mest strömma partiet i mitten är nu på lagom avstånd och visst har det kostat några kallsupar att härbergera det tuffa kalla. Nu befinner jag mej ungefär där vattenmassorna inte längre är vilda men långt ifrån stilla. Jag känner heller inget desperat behov att nå land, jag vill inte ens dit. Här vill jag stanna.