Långt ifrån stadsdelen finns en sjö. Runt om sjön finns hus. På gården vid ett av husen som har torn finns två hundar, två katter, träd och buskar. Under ett Oleo de fragaria-träd finns bord och stolar. Denna platsen skulle kunna vara en del av paradiset om det inte vore för den pockande verkligheten. Under trädet sitter jag och C sover på en filt ute på gräsmattan under eftermiddagssolen. M och V har gått en promenad med lilla T. C vaknar och tänder en cigarett och pratar om vädret.
I köket sitter jag. Regn målar fönsterglasen. I natt vibrerade de av åskknallar. Åskan var så intensiv och kraftig. Om jag stigit ur sängen och klättrat upp genom hålet i taket i L:s rum tror jag mig kunnat nå molnen.
M leker med T på hallgolvet utanför köket. V är på övervåningen. Frukosten är bortplockat och den där stunden när man trots dagsplaner ( vi ska till Tita på middag senare) kan göra vad man vill. Alla är tillfreds och ingenting behöver hända. De är en familj nu och jag deras gäst. Jag vet att de har det jobbigt men jag känner mig ändå välkommen. Jag är glad för detta vattenhål. V kommer in i köket och säger mitt namn med skämtsamt förvriden röst flera gånger. Stunden i huset är evig och flyktig. En balanserad lättja. Nu är inte bra. Nu kunde inte vara bättre. Nu är fantastiskt.
